Ganska länge sen :P

Hej till de få som tittar in här ibland! Jag har inte skrivit något på länge... Men jag har inte känt att jag behövt skriva av mig liksom. Nu behöver jag nog det.

Var ska jag börja... Jag går på folkis nu och här är det bra. Förutom kanske att här är en del egocentriska människor som förstör lite av stämningen ibland, men det är jättemysigt med de som går att umgås med ändå :)

Presentation av de som jag trivs bäst med:

Johan, en kille som går i min klass. Han bodde snett mittemot mig tills förra veckan då han flyttade bort till en lägenhet typ 200 meter bort. Det är lite ledsamt... Men ska försöka hälsa på honom ofta!

Alexander, som också går i min klass. Helsingborgare som är trevlig som tusan och har rätt sjysta tankar om saker, även om han kan bli väldigt upprörd ibland.

Nisse, en kille jag precis lärt känna som går musik. Jävligt mysig pojke som är lätt att prata med och som jag har väldigt nära till skratt tillsammans med!

Jussi, the girl next door som är väldigt trevlig och skojjig! Går musik och är halvt skåning och halvt Bodenb! Så hon har lite skånsk humor i blodet vilket alltid är välkommet! Hon är väldigt söt också!

Mime, mamman i klassen och bor i samma korridor som jag! Hon lyssnar alltid när man vill prata och ger en råd i olika saker.


Så där har vi dem! Finaste människorna jag lärt känna här!
puss

Orosfolket

Det är konstigt hur många människor funkar. Istället för att go all out och leva för stunden så oroar sig folk för vad som kommer hända sen! Varför gör man det? Jag kan förstå att folk känner sig smarta när de gör så, men hur smart är det egentligen att välja att vara orolig? För att vara orolig för att saker inte kommer funka, eller för att man har principer som säger mot att man gör på ett visst sätt, är verkligen inte någon ursäkt för att inte satsa. Jag menar om man är rädd för att göra ett misstag så lär man aldrig lära sig. Och vem har sagt att ett naivt val blir ett misstag? Det kan också bli det bästa man gjort. Se bara på alla de som blivit frälsta av någon religion? Det är ju rätt naivt att tro på att jesus och hans farsa kommer stiga ner på jorden och att alla som någonsin dött kommer vandra på här igen, eller att när man dör så kommer man få 72 oskulder, eller att jorden är platt, eller att det finns en gud som är en elefant! Men tron på dessa religösa naiviteter ger folk varje dag en anledning till att leva, och gör dem lyckliga. De har gjort ett val.

Så varför är det då så svårt för folk att satsa? Vad gör oss rädda? Är det verkligen så enkelt att det är en rädsla för att det ska bli fel? Eller är det för att det anses som fel att vara naiv? Är det smart att vara orolig och rädd? Jag vet inte riktigt var jag står själv faktiskt... Jag är rädd för mycket men jag vill så gärna vara orädd och kasta mig in i situationer där jag inte har en aning om hur det kommer sluta. Behöver bara våga...