Min skalle sprängs med tankar. Det är en underdrift att säga att det snurrar i min skalle.
Delar av mig är lyckliga, medan andra bara är besvikna eller kanske ledsna. Jag är lycklig för att nu kan jag släppa en grej som suttit på hjärnan ett tag och jag fått ett perspektiv på mina känslor. När jag ser dem nu så är de inte alls lika de jag trodde de var liksom. Kärlek visar sig vara konstig tills man tar några steg tillbaka o tänker efter.
Och Lin. Hon är min flickvän och jag tycker om henne väldigt mycket. Men genom hela vårt förhållande har hon inte viljat stiga på maslows behovstrappa, medan jag inte heller kommer över steg 1 utan henne. För trygghet är inget jag känner just nu. Gemeskap kan jag känna, men kärleken i steg 3 är något jag inte känner på det speciella sättet som bara någon som man älskar kan ge en. Mina vänner ger mig stor kärlek och jag älskar dem så mycket, men det är ju något om saknas. Tror säkert att iallafall någon vet jag pratar om här, men det gör jag knappt själv. Men en sak jag vet är att jag inte kan leva såhär länge till. (hoppas verkligen Lin läser detta.. Vet inte ens om hon vet om att jag bloggar lite...)
Jag vill klättra ju...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar