Grälet (och annat tankebajs)

Det har varit 2 rätt så omtumlande dagar nu. Gigantiskt bråk med mina föräldrar. Det kan säkert tyckas vanligt för vissa, men i min familj bråkar vi inte. Det hela slutade med att både mamma o jag grät och att jag tillslut sa till dem att lämna mig ifred. Men nu hoppar jag för fort fram känner jag. Så här var det:

Det första som händer när mamma kommer hem är att hon kommer in på mitt rum o säger med en rätt gnällig röst: "Har du inte städat här än?". Innan jag hinner svara kommer hon med en ny grej: "Och har du sökt de där jobben?" (Jag har varit på arbetsförmedlingen nu o trixat ihop en hel hög med jobb att ringa upp). Jag svarar "Nej det har jag inte" lite bittert. Sen börjar hon mala på om hur jag "måste söka nu annars försvinner jobben" och "jag vet ju att du inte mår bra nu, men det blir inte bättre av att du inte gör något!". Jag svarar inte och jag låtsas inte höra hennes eviga tjat. Sen är hon tyst en stund...

Tills: "Du kunde iallafall tagit ut disken". Då kunde jag inte hålla mig längre och all frustration som byggts upp under några månader bara forsade ur mig... Jag förklarade (med ett väldigt argt och irriterat tonläge) att jag mår verkligen inte alls bra nu och att de inte gjorde det bättre med all press de la på mig om att jag var tvungen att göra ditt och datt. Vad jag inte sa till dem var att anledningen till att jag mår dåligt inte beror helt på min sysslolöshet, utan också på att min flickvän ignorerar mig... Hon har sina själ, men de är inte alls av det slaget att ignorera sin pojkvän... Samtidigt som det är så, så finns där en annan flicka som jag också tycker om som har en pojkvän hon inte vill skiljas från. Jag förstår henne verkligen och jag vet att det inte kommer bli hon och jag...

Hör bara på mig! Jag är så jobbigt klyschig! Söker kärlek där jag kanske inte kan finna den... Jag menar, herregud! Den finns ju inte ens hos min flickvän! :(

Oj... Kom visst helt från ämnet ett tag nu... Jaja, tillbaka:

Efter grälet så pratade vi inte på hela kvällen. Jag satt ensam på mitt rum hela natten och gick tillslut ut och rökte.. Klockan var ungefär 4 och det var bara några tunna moln på himmeln, annars var det helt stjärnklart och fullmåne. Jag stod där och stirrade in i månens kalla sken och kände mig plötsligt helt varm i kroppen. Jag tänkte på alla jag älskar; Emil, Hanna, Martin, Malte, Mauritzio, Hansen, Alexandra, Tobbe, Jeanette, Ice, mamma och pappa... Mamma och pappa... Jag älskar dem också... Detta tänkte jag på där ute i höstkylan.

När jag kom in igen så skrev jag ett brev till dem där jag ursäktade mig för att jag var så fruktansvärt jobbig nuförtiden, och förklarade att de bara behövde ge mig lite tid så jag fick rannsaka mig själ o vad jag vill. avslutade hela brevet med: "Älskar er //Jesper"

När jag vaknade idag fanns ett brev tillbaka på köksbordet. Det började med: "Vi älskar dig SÅ OTROLIGT MYCKET!". Det var allt jag behövde :)

Jag har varit glad idag